Igår var det dags för agilitytävling i Eslöv. Hela familjen packade bilen och åkte iväg för att förhoppningsvis kamma hem den sista pinnen i agilityklass 1. Eslövs bk anordnade två agilityklasser, en A och en B klass vilket innebar att vi hade två chanser på oss. Första klassen gick ok. Yatzi hoppade av för tidigt på vippan (igen) och vi tog om den. Eftersom hon ej hade passerat mittlinjen när hon hoppade av fick vi fem fel och eftersom det tog rättså lång tid fick vi tidsfel. I övrigt kom jag helt fel in i loppet efter att hon tjuvstartat så att jag hamnade långt efter. Bortsett från allt det gjorde hon bra ifrån sig. Jag var ändå besviken efteråt. Den där vippan har vi ju tränat till leda på klubben och det går ju bra nu, varför funkar det inte på tävling?

Jaja. Vi hade ju en chans till på oss. Till nästa lopp hade Yatzi lugnat sig lite och kunde vänta på matte vid starten. Detta lopp blev faktiskt perfekt. Hon gick jättebra och jag var precis där jag skulle vara precis när jag skulle vara där.

Mycket fint teamwork =)

0 fel i mål och drömmen om en pinne levde. Det blev måååånga nollor i sista agilityklassen, men jag hade turen att komma in på sista pinnplats, puh.

Bjuv den 3/10 blir sista tävlingen för i år. Då blir det alltså klass 2 både i agility och i hopp. Nu ska vi bara ha skoj och satsa järnet, vinna eller försvinna. Pressen försvinner lite nu när svårighetsgraden ökat. Egentligen passar klass 2 oss bra. Yatzi är mycket följsam och ballar aldrig ur och tar fel hinder (om inte matte visar fel), men idealtiderna är snäva i klass två och jag tror att vi får vara glada om vi då och då klarar att ta oss i mål utan tidsfel.

Lilla Ecco skötte sig utmärkt på tävlingen. Sov och låg och tuggade på tuggeben om vart annat. Lugn och sansad, precis som storasyster. När vi kom hem igårkväll var vi rent slut (Jag, Jocke och Yatzi) men lilla Ecco hade ju nästan sovit hela dagen och levde verkligen rövare. Det är bara att ta ett djupt andetag och räkna till tio när han ena stunden kommer farande med en sko och nästa med toalettborsten. Det känns som om vi har haft honom väldigt mycket längre än två veckor. Han är verkligen en jättestor personlighet och redan en väl etablerad familjemedlem. Man kan inte heller låta bli att skratta åt alla hans upptåg. Nej, han har verkligen glimten i ögat och det ska bli jätteroligt att se vad det blir av honom när han blir större.

Håll utkik efter nya uppdateringar på sidan!